Plötsligt skulle vi gå med i Nato

0
733

Plötsligt skulle vi alltså gå med i Nato. Vi åkte till Gotland för att försöka lära oss mer om något som verkar ha märkvärdigt svårt att ens kunna debatteras.

Av: Julia Frost-Nylén

När båten lägger an i Visby hamn på lördagsmorgonen går solen precis upp över segelbåtarnas master. Jag slänger på mig ryggsäcken och vandrar bort till Almedalens park. På gräsmattorna sitter ett gäng ungdomar. Musiken skrålar ur de små högtalarna och de dricker ur en petflaska. Solen stiger sakta över taken, endast ungdomen är vaken. Algblomningen är i full gång och det luktar surimi sticks längs med strandpromenaden bort mot Gotlands sjukhus. Mittemot helikopterplattan är den steniga stranden täckt av gröna alger. En fiskmås fångar småfisk som fastnat i den gröna geggan.

Under söndagen gassar solen och bänkarna framför scenen är halvfulla. Ett enormt tygskynke skyddar scenen från direkt solljus. De flesta åskådarna klungar sig under trädens skuggspel en bit bort från scenen. Det pratas om den demokratiska mötesplatsen och Olof Palme på sitt flak men jag lyssnar bara efter säkerheten. Landshövding Anders Flanking är den enda som rör vid ämnet.

– Kan vi åka till Gotland nu? Det är så osäkert. Såklart vi kan det. Jag har varit här i tre år som landshövding, jag har aldrig känt mig tryggare än jag gör nu. Vi är beredda att värna om de demokratiska värden som vi uppskattar så starkt.

Visst verkar det säkert i Visby. På flera ställen har Avarn Security hand om vägbommarna som sitter uppe runt om i staden och spärrar av biltrafiken från området. Under veckan står polispiketer ständigt ett femtiotal meter från scenen. I gränder och på kullersten vandrar poliser.

På en parkeringsplats vid hamnen har ett matområde, komplett med vita tält, ställts upp. SD-kvinnor och -män står nära hamnområdet, iklädda röda och blå t-shirtar med trycket “Realist eller sossefeminist?”. Ett gäng från den kinesiska exilrörelsen Falun Dafa gör qigong iklädda gula t-shirtar. Kaffetermosarna är många och krimskrams med reklamtryck likaså. Det finns till och med ett tält där du kan ladda telefonen. Lite längre upp, innanför stadens murar vid Donners plats, sitter människor i solen och dricker rosévin. Klockan har knappt slagit tre.

Det som är läskigare än en polariserad debatt är ingen debatt alls.

Atmosfären får mina tankar att vandra till festivaler. Förutom att det inte är artister som köps in, utan det är partiledarna som är stjärnorna – och att första kvällen drar störst publik. Under Magdalena Anderssons tal samlas över 5 700 personer i den lilla parken. 

Det är hennes första tal som statsminister men inte hennes första gång vid talarstolen i Almedalen – även om det 2017 bara var 600 personer som lyssnade. Då pratade hon om hur hon brukade dricka lättöl och röka blå blend med gumman Gunvor under sin tid vid hemtjänsten. I det talet pratade hon också glatt om att stridsvagnar åter drev runt på Gotland. 122:orna, världens bästa tunga stridsvagnar enligt Discovery Channel. Året innan, 2016, placerades 14 exemplar av dem på ön. Men hon pratade också om sin studietid i Leipzig och sin resa i det tudelade Europa som järnridån upprätthöll.

Bara dagarna innan Almedalsveckan drar igång har Sverige och Finland tagit flera steg närmare ett Nato-medlemskap. Alliansen bjuder under toppmötet i Madrid in båda länderna. Det sista hindret var (och är fortfarande, när det här skrivs) att sätta sig ned med Turkiets premiärminister Tayyip Erdoğan och gå med på att lämna ut personer med koppling till PKK, YPG och andra organisationer kopplade till den kurdiska befolkningen. Fastän Sverige var det andra landet efter Turkiet att klassa PKK som en terrororganisation 1984 så har Erdogans tongångar hårdnat. Dagen innan avfärden till Gotland ökar Erdoğans önskelista på utlämningar från 33 till 73 personer. Mycket kan hända innan det turkiska parlamentet godkänner Finland och Sverige.  

Försvarsminister Peter Hultqvist och hans finska före detta motsvarighet Stefan Wallin i samspråk i ett hett tält.

”I det nya läget är det bästa för vår säkerhet att Sverige och Finland går med i Nato. Det är så vi bäst försvarar Sveriges frihet, demokrati och vårt sätt att leva. Men ett Natomedlemskap betyder inte att vi lämnar över ansvaret till andra. Sverige gör sin del, genom att bygga ett starkt totalförsvar, ett folkförsvar av svenska folket – för svenska folket”, säger Magdalena Andersson.

Den svenska alliansfriheten hann bli lite över 200 år. Visst har den oftast bara varit teoretisk men ändå en så stark del av den svenska identiteten. En man jag träffar säger att han som liten blev skedmatad med berättelsen om den svenska neutraliteten och alliansfriheten. Under lång tid var en debatt om ett svenskt Natomedlemskap utom diskussion. När processen inleddes var det som om en propp gick hos Natokritikerna – något som blir tydligt i samtalen under veckan som går.

Dagen innan avfärden till Gotland ökar Edoğans önskelista på utlämningar från 33 till 73 personer.

Just totalförsvaret är en viktig del av inträdet i militäralliansen. Totalförsvaret är ett samlingsord för det militära och civila försvaret. Arbetet med att återuppbygga det började efter regeringens försvarsbeslut 2015. För att Sverige ska kunna vara med in i Nato måste totalförsvaret fungera, vilket har satt mer press på en skyndsam uppbyggnad. Vägen dit är svajig – representanterna från Kungliga Krigsvetenskapsakademien säger att det civila försvarets tillstånd blev något av ett uppvaknande. Oavsett Nato behövs upprustning enligt försvarsminister Peter Hultqvist (S), och det är bara att förbereda sig för en långvarig konflikt i Europa.

”Man kan kalla det här för ett nytt kallt krig eller en järnridå”, säger han.

Senare på eftermiddagen träffas Hultqvist, Finlands före detta försvarsminister Stefan Wallin och företrädare för Åland och Danmark. Det ska diskuteras vad det svensk-finska Natointrädet betyder för det nordiska samarbetet. Svetten rinner när panelsamtalet inleds i Nordens tält, nära Visbys strandpromenad. De enfärgade skjortorna har hunnit bli tvåfärgade av fukt när samtalet inleds. Sverige och Finland hör ihop säkerhetspolitiskt och det fanns ingen annan väg att gå än ett gemensamt inträde. “Sveriges sak är vår och Finlands sak är er” säger Stefan Wallin. Det som förut var en symbol för det svenska engagemanget i det finska vinterkriget är nu en ömsesidig symbol för säkerhetspolitiken. Hultqvist pratar om ett säkerhetspolitiskt Swefin. När det gäller den ryska reaktionen säger han:

”Om Ryssland är så bedrövliga och drar igång det här och så går vi med i Nato. Tror han (Putin) att om han hotar så viker sig alla? Ingen har vikt sig.”

Efter mer än en halvtimmes debatt flikar moderatorn in att hittills har inte en enda kritisk vinkel framförts. Han frågar om det är någon som har något kritiskt att säga om det som nu händer? Ålands lantråd, alltså Ålands regeringschef Veronica Thörnroos, är den enda. 

”Det jag tycker är otroligt sorgligt är att det krig som Ryssland startat i Ukraina nu är en legal orsak att rusta upp hur mycket som helst. Jag lägger ingen värdering i det men hur mycket resurser ska läggas för att försvara oss mot någonting?”

Stridsflygplanens dån ekar över kullerstenarna på Visbys smala gator. Under tisdagseftermiddagen hålls försvarsviljeseminariet “Russian Warship, go fuck yourself” på Visby Soldathem, längst upp på den slänt som Visby vilar på. Seminariet är döpt efter incidenten på Ormön i Svarta havet, när en ukrainsk soldat på krigets första dag sades vägra kapitulera för Ryssland.

Soldathemmet påminner om en italiensk innergård med ett lummigt träd precis vid ingången. Själva byggnaden är liten och ett tjugotal sittplatser har satts upp i den långa hall som lokalen består av. Utanför har ett partytält ställts upp och en tv-skärm för den majoritet som inte lyckas få sittplatser inomhus. Redan en halvtimme innan har både hem och innergård fyllts till brädden. Fastän det ligger i skuggan har solen värmt upp varenda centimeter betong och annat hårt material som fortfarande osar hetta. 

Jonathan Feldman, professor i ekonomisk historia, tycker att de kritiska rösterna kommit in alltför sent i debatten.

Efter ett tag måste väggarna på partytälten rullas upp – strömmen av människor bara fortsätter. Sveriges överbefälhavare Micael Bydén står framför tv-skärmen och blickar ut över publiken. Han står kvar en bra stund, med handen i midjan och eftertanke i blicken. När det är dags för partytältets väggar att åka upp går han in i sin roll och delegerar arbetet till en man i publiken. “Bra chefen”, säger mannen och börjar rulla upp varje väggdel metodiskt. “Inte illa att få en order av ÖB” säger han lågmält till sitt sällskap. “En direktorder också”.

Det är många som vill lära sig innebörden av försvarsvilja. För att svara på det har, förutom Bydén, företrädare från Försvarshögskolan och en gotländsk hemvärnssoldat skickats fram. Det blir mycket pekande på kroppsdelar under förklaringen av vad försvarsvilja är. Enligt överbefälhavare Bydén ska det sitta inne i hjärtat och inte uppe i hjärnan, men att “det är koppling mellan huvudet och det som sitter bakom bröstbenet”.

Försvarshögskolan har en egen definition och Jenny Deschamps-Berger, avdelningschef vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, gör en rörelse från huvudet och ned till magen när hon ska förklara försvarsviljan.

”Det är vars och ens insikt (pekar mot huvudet), vilja (pekar mot hjärta) och mod (pekar mot magen)”.

Det blir mycket pekande på kroppsdelar under förklaringen av vad försvarsvilja är.

Frågan ställs i rummet vilka som känner en försvarsvilja. Så gott som samtliga räcker upp handen. Men även om de flesta i rummet alltså förenar sig i försvarsvilja säger Bydén:

”Ni som inte känner försvarsvilja – ni har en skyldighet att ställa er upp”, säger han.

Syftet med seminariet blev plötsligt inte att väcka försvarsviljan – utan klargöra att den är ett krav.

Efteråt är det dags för mingel, precis som efter de allra flesta eftermiddagsseminarium under Almedalsveckan. Vänsterpartiets Hanna Gunnarson, ledamot i Försvarsutskottet, har under veckan deltagit i flera av de försvarspolitiska evenemangen. Hon säger att hon inte vill elda på debatten eller måla upp situationen som mörkare än vad den är. Hon säger att Sverige egentligen inte har något militärt hot mot sig utan att det mer handlar om cyberkrigföring. När jag frågar henne hur hon upplevt debatten om Nato under veckan svarar hon:

– Vi hade väldigt länge ett ganska stort nej till Nato i den svenska befolkningen. Men sedan kom kriget i Ukraina. Jag tror att många vanliga svenskar är förvånade över att det gick så snabbt och blev så aggressivt. Då förändrades Natodebatten mer eller mindre över en natt.

Hon är övertygad om att regeringen har velat gå med i Nato under en lång tid. Att det inte varit främmande är något som Hultqvist också bekräftade tidigare under veckan – Sverige har länge deltagit i militära insatser med Nato och genomfört övningar tillsammans med alliansen. För Hanna Gunnarsson är det viktigt att regeringen klargör huruvida Sverige ska tillåta Natobaser eller kärnvapen inom de egna gränserna.

Jag hoppar på min cykel och beger mig till Visbys handelsområde, beläget precis utanför stadsmurarna på toppen av staden. Vid Kafé Siesta står en skylt med ett enormt atombombsmoln med texten:

“Vi har Natotårtan – Beställ här, hämta på domedagen”

Jag pratar med Clas Möllerström, ägare av kaféet, och frågar om det skulle gå att få smaka på Natotårtan. Han säger att det inte finns någon. Jag försöker lite till, tänker att det ändå kanske är ett kulinariskt påfund varpå han svarar:

 – Den kommer med en massa jodtabletter.

Strax efter mordet i Almedalen.

Värmen når sin topp på onsdagsförmiddagen. Inför Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ser jag ett gäng från insatsstyrkan stå och hänga med poliserna vid Wisby Strand. Kanske har de varit här hela veckan utan att jag lagt märke till dem. Mobilkameran åker fram och jag tar ett kort – det är första gången jag ser någon från insatsstyrkan i verkligheten. En av de maskerade männen börjar gå mot mig direkt när jag börjat ta korten och ber mig att radera dem från min kamera. Jag nickar förstående. Korten glömmer jag att ta bort.

Första gången jag hör en kritisk diskussion om Natomedlemskapet är under ett debattsamtal om Natos kärnvapenparaply. Deltar gör svenska FN-förbundet, fredsrörelsen Pugwash, en universitetsprofessor och en företrädare från MUF. Det blir först en debatt om debatten.  

Jag tänker inte välja sida för jag tycker att vänstern har varit lika dåliga som högern.

”Den svenska debatten har varit lite väl närsynt och tillbakablickande till hur Nato fungerade tidigare”, säger Pugwashs ordförande Thomas Jonter.

”Det underlag vi går in i det här med är alldeles för tunt. Vi kan inte vara så naiva – vi måste vända på varenda sten.”

MUF:s Oliver Rykaktin säger i sin tur att Moderaterna velat ha den här debatten i 20 år och att den nu vaknat i sista sekund.

”Vi har inte varit uppriktiga i debatten om vad Sveriges roll i världen ska vara. Vänsterkanten kan känna att det här beslutet är förhastat.”

Klockan är halv två när debatten avslutas. En av deltagarna, Jonathan Feldman, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, har varit här sedan i lördags. Jag ber att få prata lite mer med honom och vi slår följe längs med den kryllande vägen upp till Donners plats. Precis utanför stadsmuren har han satt upp en liten frågesport om Natos tidigare inblandning i konflikter och Sveriges investeringar i Ryssland efter kriget i Tjetjenien. Feldman menar att debatten varit ensidig, både före och under Almedalsveckan. En anledning, menar han, är att de kritiska rösterna kommit in alltför sent i debatten. Vi fortsätter promenaden förbi vattenhålet i riktning mot Gotlands museum. Han säger även att de som är för fred är dåligt informerade.

– Debatten är låg. Jag tänker inte välja sida för jag tycker att vänstern har varit lika dålig som högern. Det har funnits kritiska röster i Sverige, som KG Hammar och Gudrun Schyman, men de är i minoritet. 

Det underlag vi går in i det här med är alldeles för tunt.

Under veckan säger en av moderatorerna till mig att Natomotståndarna har tigit ihjäl sig. Från politikens håll har det varit viktigt att visa en enad front när det kommer till Nato. Kanske är det ingen som vet vilken Sveriges nya roll i världspolitiken ska vara. Sverige går in i ett nytt tidevarv, där ett samhälle som präglas av konflikträdsla nu åter ska ta ställning i konflikter och ta konsekvenserna av dem. Helt plötsligt har viljan att inte välja sida per automatik blivit ett ställningstagande för Putin och kriget i Ukraina. När till och med fredsrörelsen kallas Putinkramare för sin ovilja till krig är det bevis nog på att debatten är eftersatt. Det som är läskigare än en polariserad debatt är ingen debatt alls.

Polisen håller presskonferens efter mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren.

Vi skiljs åt och när jag kliver ut på kullerstenen har folkmassorna skingrat sig och två ambulansbilar swishar förbi. En kvinna i 60-årsåldern har precis knivhuggits hundra meter bort. En man har brottats ner en bit upp på Volters gränd. Det hålls upp skynken framför den knivhuggna kvinnan för att skydda henne från folkmassan och kamerorna som fyllt Donners plats till gränsen. En av poliserna viskar till en annan. För en kort stund kan man i hans blick läsa att det är allvarligt. En flicka i yngre tonåren står och skakar. Hon såg hur kvinnan kom springande ner mot torget och kollapsade nedanför en av uteserveringarna. Blodet syns fortfarande bakom avspärrningarna som nu satts upp. Ett dussintal poliser går runt i folkmassan och intervjuar människor om vad som hände. Ing-Marie Wieselgren, gigant inom den svenska psykiatrin, har mördats av en man med kopplingar till Nordiska Motståndsrörelsen. Några veckor senare berättar åklagaren i ärendet att han också haft för avsikt att mörda centerledaren Annie Lööf. Fast det vet ännu ingen när ambulanserna kört iväg och människorna begett sig vidare för att smälta vad de just fick beskåda. Jag vandrar bort till stora torget, bortom Almedalsområdets avspärrningar och in bland lunchrestauranger och kaféer. Efter två glas vin hör jag rykten om att kvinnan har dött.

Vid en pressträff vid Wisby Strand några timmar senare bekräftar polisen att kvinnan avlidit. På andra sidan gatan, vid vattnet, har festligheterna inför kvällens traditionsenliga ”DJ battle” på Kallis redan dragit igång. Inte ens döden kan stoppa festen. Den har redan hänt och den händer ju överallt, hela tiden. 

När MUF börjar skrika på partiklassikern “ränta på ränta” till ljudet av introt till “Do you think you’re better off alone” så vill jag gå hem. Alkoholen kan släcka och väcka moralen.

Dagen efter öppnar sig himlen över Visby. Det är som att trycket släppt över staden och gatorna har till stor del tömts på folk. På platsen där kvinnan mördats har en halvcirkel av blommor lagts i ordning. I centrum av arrangemanget står en citrusväxt. Den sticker ut bland plastinlindade, snittade buketter – fallfärdig frukt av okänd sort. Den bara står där, i all sin oförklarlighet, och påminner om livet. Mordet satte ett sorts slut på veckan. Efter dödsbeskedet ligger chocken fortfarande som en filt över det kollektiva medvetandet. Medan regnet faller beger jag mig upp till handelsområdet för konsumtionsterapi. Utanför Kafé Siesta har Natotårteskylten försvunnit. Jag går in och tar en kopp kaffe och frågar om ägaren är där. Ägaren stiger då in på kaféet med en låda bigarråer i handen och bjuder mig på en. Det är hans namnsdag. Jag frågar honom vad han gjorde med skylten.

– Jag tog ner den igår. Eftersom många tar det som ett skämt så kändes det inte rätt i dag efter det som har hänt.

Han säger att han satte upp skylten precis innan Almedalsveckan drog igång eftersom han tyckte att det inte varit någon debatt om Nato eller kärnvapenfrågan. Precis då stiger en man in på kaféet. Han ursäktar Clas och frågar om de faktiskt gör Natotårtan. “Ja, men du får hämta den på domedagen”, svarar Clas. Mannen frågar undrande: “Vilken dag är det?”. Clas säger att det bestämmer de på andra sidan Atlanten. Mannen ser lite fundersam ut och tackar sedan för sig.

Utanför kaféet faller fortfarande regnet på Almedalsveckans sista dag. Under cykelturen nedför backen har de välstrukna textilierna blivit färre och tälten sakta börjat stängas ned. Det sporadiska ljudet av stridsflygplan har nu ersatts av lätt regn.

Skribenten och illustratören: Julia Frost Nylén, 28, journalist och skribent med en utbildning i Media- och kommunikationsvetenskap. 



ANNONS