Vad är det som är så speciellt med Folket i Bild/Kulturfront egentligen? Läs här om 50 år av arbete med en tidning på trots mot tiden.
Text: Stefan Westrin
När jag började som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront blev jag snart varse att den inte var som andra tidningar. Åtminstone inte när det gällde förhållandet till läsarna.
Jag har jobbat för olika massmedier sedan jag gick ut gymnasiet för över 25 år sedan. Och det har i och för sig alltid inneburit att folk jag träffat, i jobbet eller utanför, redan har en relation till något utanför mig själv, som jag då representerar på jobbet. ”Fokus, det är en bra tidning, den läser jag” har många sagt. Eller: ”Är det du som är Stefan Westrin?? Som vi har undrat!”. Det var under en period då jag upplevde att många människor som jag aldrig någonsin träffat ändå hade utvecklat en starkt personlig relation till min röst. På den tiden jobbade jag för Sveriges Radio Gävleborg. Och alltså hade jag ju på sätt och vis pratat med dem hemma i köket, eller på deras promenader, även om de aldrig pratat med mig.
Att Dagens Nyheter uppfattas som något oerhört malligt har jag fått höra mer än en gång. Och i Konserthuset i Gävle, på en de vackra garderoberna, såg jag en gång klottret: ”Arbetarbladet: Okunnig. Fördomsfull. Oseriös”. Jag är säker på att det har att göra med någon som inte höll med någon av dem på kultursidan som recenserade klassisk musik på den tiden.
Som reporter på lokaltidning, vilket jag varit en hel del, har man fått räkna med hat och dålig stämning från läsare från tiden då de började med anonyma läsarkommentarer på sajterna. På varje positiv kommentar går det dussinet elaka eller negativa, numera mest i form av Facebook-kommentarer. Det handlar mycket sällan om att reportern har gjort ett dåligt jobb, det är bara något i hur de här plattformarna är utformade som lockar fram det sämsta i en del människor. Men ibland får man också läsarmejl. Människor som vittnar om att de har blivit glada av att ha läst något man har skrivit, eller förstått något nytt, eller känt sig sedda. Då blir man glad.
Läsarresponsen på FiB/K liknar inget annat jag varit med om tidigare. Här får jag så många läsarmejl att jag inte hinner svara på alla. Bror Kajsajuntti skriver regelbundet från Luleå och berättar om sina ansträngningar. Han står på Storgatan i stort sett varje dag och säljer FiB/K. Säljer kanske tre, fyra, fem i månaden. En försäljare för Proletären träffar han där. Annars är det inte så mycket. Inte ens socialdemokraterna ser han ute särskilt ofta numera. Och när han träffar någon därifrån så köper de aldrig någon tidning av honom. Det har de inte gjort sedan FiB/K avslöjade IB-affären.
”Vi behöver inte bocka för någon byråkrat eller hög kamrat. Vi är självständiga.”
Men det är inte bara Bror förstås. Artiklar strömmar in i mejlkorgen, från människor som sällan förväntar sig något betalt för dem. När vi knystade om att vi behövde ett korsord för drygt ett år sedan anmälde sig Börje Nordström frivilligt. Han gör fortfarande korsord åt oss varje månad, helt ideellt. Men framför allt har människor synpunkter om allt möjligt. Det är för mycket om ditten! Det är för lite om datten! Det måste vara mer om vanligt folk! Det borde vara fler noveller! Det borde vara någon serie! Det är för lite satir! Det är för tungrott! Det är för lite humor! Och så vidare i all oändlighet.
Till och med när folk är heligt förbannade på FiB/K är det med en annan passion är när det gäller andra medier. ”Det är inte värt att bli förbannad på DN, men det är värt att bli förbannad på FiB/K” sade en läsare och medarbetare i telefon nyligen. När folk säger upp sina prenumerationer i protest är det inte som att de säger upp ett avtal vilket som helst. Det är mer som att de… jag vet inte. Skiljer sig, kanske. Tvingas ta avstånd från det som under en lång tid varit en del av dem själva.
Det jag försöker säga här är att förhållandet mellan tidningen och dess läsare här är närmare än vad jag upplevt på någon annan redaktion. Där handlar det i vanliga fall om förhållandet mellan en innehållsproducent och en innehållskonsument. Här handlar det fortfarande om en tidning som är en folkrörelse. Låt vara att den är svagare än vad den var i begynnelsen. Själva kvaliteten i det här förhållandet finns ändå kvar. Det här är någonting som är en del av vad ni som läser det här har byggt, tillsammans. Och det fortsätter att vara det, så länge vi fortsätter ge ut tidningar.
—
”Du har beställt 23 volymer så du har att göra i dag.”
Jag är Flemingsberg bland röda fanor och barska Branting-byster på Arbetarrörelsens arkiv och den vänliga kvinnan i disken visar mig till min plats. När jag ser materialet ångrar jag mig nästan omedelbart. Jag har lovat att sätta mig in i de första 50 åren av Folket i Bild/Kulturfront och skriva ett reportage om det. Men 23 volymer innebär 23 kartongboxar som alla är helt överfulla av tätt maskinskrivna protokoll. Och detta är ändå bara en liten del av allt det som finns i arkivet! Kanske hade jag kunnat ta mig igenom allt om jag fått fyra år till en doktorsavhandling. Särskilt om jag också skulle försöka ta mig igenom de 50 år av tidningsutgivning som finns sparade i magasinet på biblioteket Carolina rediviva i Uppsala. Nu har jag inte det. Men jag börjar helt enkelt från början.
1968 kommer väl för alltid att vara symbolåret för något som på sätt och vis var ett nytt sätt att förstå världen, och ta plats i den. En hel del människor började uppfatta att deras val, ställningstaganden och engagemang hade stor betydelse inte bara för folk i deras närhet, utan på sikt för hela världen. På kontinent efter kontinent hade det sedan en tid tillbaka utkämpats befrielsekrig i det som tidigare varit, och ibland fortfarande var, kolonialiserade stater. I Sverige uppstod vilda strejker. Och det fanns en stor avsky mot vad som kallats ”det första tv-sända kriget”, USA:s krig i Vietnam.
En stor del unga människor fann sig på kant mot dem som då hade makten, i politiken, i kulturen, och i medierna. I den miljön började det någon gång 1970–1971 att spridas en visklek som alla de människorna kunde sätta sitt hopp till. En ny tidning. Inte bara en ny tidning: en helt ny sorts tidning.
Rune Lanestrand kommer från en bondesläkt i norra Dalsland, han är bonde i tolfte generationen. Nu är han 83 år, men en gång var han ung, och då gick han bara 7 år i folkskola, för han tänkte att mer skulle inte behövas för att bli bonde. Men sedan fick han ett stipendium för studier i USA.
Han skulle bo hos en värdfamilj i Chicago, och han propsade på att få bo hos en afroamerikansk familj. Slump och omständigheter gjorde att han fick träffa medborgarrättsrörelsens stora förgrundsfigur Martin Luther King, som var där för att hålla en söndagspredikan i en av stadens radiostationer.
– Han frågade mig om det var sant att en vanlig arbetare kunde bli riksdagsman i Sverige.
Lanestrand misstänker att stipendiet egentligen var tänkt att få honom positivt inställd till USA, men resultatet blev det motsatta.
– Det var enorma klasskillnader i USA. När jag var där blev det uppror i Chicago. Federala trupper kallades in. Det var hemskt alltså! Det var något helt annat än vad vi kunde läsa om i svenska tidningar.
– Vietnamkriget rasade, och tv-nyheterna visade varje dag diagram på hur många ”viet cong”, som de sade, som hade skjutits. Själva vinjetten var en amerikansk stridsvagn som släpade en vietnames efter sig. Det där tog väldigt hårt på mig.
När han kom hem gick Lanestrand, som var aktiv i Centerpartiet, direkt in i svenska Vietnam-kommittén. En gång var han och pratade landsbygdsfrågor med Per Garthon i Sveriges Radio och TV. På väg ut därifrån såg han Jan Myrdal, som var på väg in för att diskutera något, antagligen kriget i Vietnam. De hade aldrig träffats, men Myrdal kände igen Lanestrand från Vietnamkommittén.
– Han sade att han hade ett projekt på gång. En tidning.
Vad visste Jan Myrdal egentligen om vanligt folk?
De höll kontakten och Lanestrand bjöds hem på te med Jan Myrdal och Gun Kessle. Planerna började ta form. Fler och fler anslöt sig till den grupp som skulle börja utforma tidningen. De skaffade en lokal vid Kungsholms torg och köpte in några skrivmaskiner. Jan Myrdal hade redan skaffat utgivningsbevis för tidningen Kulturfront. Namnet anknöt till en intellektuell och antinazistisk tidning som kom ut under det tidiga 1940-talet. Problemet var att man hade tänkt sig att den nya tidningen skulle bli läst av massorna. Någon måste ha kommit med det fullt rimliga argumentet att en tidning som hette ”Kulturfront” kanske skulle verka en aning smal för att det skulle lyckas. Gruppen fann då till sin förvåning att namnet Folket i Bild var ledigt och sökte tillstånd hos justitiedepartementet för att få använda det namnet. Huvudfienden Bonniers protesterade, de hade en gång i tiden köpt den titeln, för att sedan avveckla den, men de fick inget gehör. Så det blev Folket i Bild/Kulturfront (vilket väl i ärlighetens namn inte låter mindre smalt än vad bara Kulturfront gjorde).
När Jan Myrdal skrev om företaget i en spalt Aftonbladet läste en ung Per-Olov Käll och hörde av sig till Myrdal och sade att han gärna ville hjälpa till. Han hade vid den tiden publicerat sig skönlitterärt på flera ställen. Han kom med i gruppen och fick senare bland annat åka runt i landet tillsammans med Jan Guillou och starta lokala FiB-avdelningar.
– Jag var litterärt intresserad och för en fri debatt, säger han i telefon i dag.
I augusti sprids en pamflett. En stor och inte alltigenom smickrande bild på finansminister Gunnar Sträng (som gruppen måste sett som en personifikation av pampväldet på den tiden) bildsätts med rubriken: Tala är silver, tiga är guld! (Och sedan i ingressen: ”För dom som bestämmer ja”.)
I pamfletten finns gott om information om den kommande tidningen, vad den ska stå för, hur den ska organiseras, och även en lång och imponerande lista med kända kulturpersonligheter som bestämt sig för att backa tidningen ekonomiskt.
– Stora delar av den kulturella intelligentian i landet gjorde det. Det var nästan fler som gjorde det än som inte gjorde det, minns Per-Olov Käll.
En av dem som fanns på listan var författaren och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Jag frågar honom hur det kommer sig att det var just Jan Myrdal som kom att initiera hela detta företag.
– Han var vid den tiden en tydlig vänsterröst. Man visste att man kunde lite på honom i vissa uppfattningar.
Han nämnder bakgrunden med Vietnamrörelsen som exempel.
– Den var viktig. Och Myrdal var helt på den rörelsens sida.
Ambjörnsson betonar att Myrdals roll då var en annan än vad hans roll i offentligenheten blev senare.
– Han var viktig för många av oss. Han kom med tiden allt längre bort ifrån huvudriktningen inom politiken och ju längre bort han kom desto mer framstod han som… lite bisarr, eller obstinat. Jag tror att han själv tryckte sig ut i den rollen mot sin vilja.
Men inget av det där fanns alltså 1971. Ronny Ambjörnsson var en av alla dem som hade respekt för honom som en person som var genuint intresserad av historia och kultur.
Han berättar att bland många av hans andra vänner som stod till vänster i politiken sågs kultur som något lite fånigt och föraktligt. Man kunde till exempel betrakta kulturellt och filosofiskt intresserade personer med viss skepsis och kalla dem för ”skönandar”.
– Om man ägnade sig åt sådant sågs det lite som att man därmed övergav det överordnade budskapet, som var politik.
Ronny Ambjörnsson tänker att Myrdals uppfattning var mycket rimligare.
– Den handlar om att kulturen är en viktig del av politik. Det är svårt att över huvud taget förstå politik om man inte har med kulturen, som är det större ramverk inom vilket politiken ingår.
Tre paroller skulle bli vägledande för Folket i Bild/Kulturfront. En av dem handlade om yttrandefrihet och tryckfrihet. Myrdal tyckte att möjligheterna att uttrycka radikala åsikter blev allt mer begränsade och ville bredda den vägen. En annan handlade om antiimperialism. Vid tidningens bildande skulle den punkten i första hand förstås som: ”USA ut ur Indokina”. Den tredje parollen handlade om att vara för en ”folkets kultur”. Just den punkten har alltid framstått som rätt luddig för mig. Men i takt med att jag betar mig igenom alla maskinskrivna papper blir det tydligare hur den kom till.
”Jag ville att den skulle överleva första året. Helst andra året också.”
Jan Myrdal återkom gång på gång till vad som hade hänt med den ursprungliga tidningen Folket i Bild. En pamflett från den här tiden har rubriken: ”Sveket”. Ingressen:
”1934 skrapade socialisten Karl Kilbom ihop 40 000 för att starta Folket i Bild. Det var hårda tider. Yttrandefriheten var hotad och ute i världen hördes stöveltrampet allt högre. Men med mycket frivilligt arbete och stöd från både den tidens kulturradikaler och från arbetarrörelsen klarade sig tidningen vidare ända till slutet av femtiotalet. Folket i Bild konkurrerade med Bonniers veckotidningar. 1962 köpte huset Bonnier tidningen och ströp den snabbt. Yttrandefriheten är åter hotad. Nu ska vi starta på nytt. Vi har mycket att lära av Folket i Bilds historia.”
Folket i Bild hade varit en masspridd folkrörelsetidning. När det kommersiella och Bonnierägda tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund köpte titeln lovade de att de skulle driva den i samma anda som den drivits dittills. Men det slutade med att de döpte om den till FiB-aktuellt och gjorde den till en herrtidning.
Myrdal var förbannad på den utvecklingen och ville vända den så att allt blev rätt igen. Folket i Bild skulle bli stor på nytt. Så stor att den på sikt skulle kunna konkurrera ut hela Åhlén & Åkerlund: ”Vi skall ta upp kampen mot Åhlén & Åkerlund. Vi ska slå dem på deras egen mark. Det kommer att kräva mycket arbete. Vi skall bygga upp ett ombudsnät. Vi skall bygga upp en egen försäljning. Och vi skall driva tillbaka den kommersialiserade pressen. Ty vi har vad de inte har. Vi har förmågan. Vi har frivilligheten. Vi har stora gemensamma mål.”
Om man bara lyckades med att förmedla folkets kultur så borde ju den utvecklingen vara given, tycks Myrdal ha menat, eftersom Åhlén & Åkerlunds kultursyn var ”kommersialiserad och folkföraktande”. Att man är för en folkets kultur innebär alltså: ”att man tar avstånd från Åhlén & Åkerlund, och även att man vägrar godkänna uppdelningen masskultur/finkultur”.
Myrdal fortsätter sitt resonemang: ”Åhlén & Åkerlund representerar icke masskultur, deras är icke ’folkets smak’. Gör ett experiment! Ta vilken svensk stad eller vilket svenskt samhälle ni vill. Se på folket! Tala till människorna! Lyssna noga till dem! Se sedan på pressbyråkiosken. Skulle väl dessa tidskrifter spegla detta folk? Dessa kvinnor som går på gatan med sina bärkassar, skulle de återspeglas i Lektyr? I Fib-Aktuellt? I Femina?”
”Den blir bättre, mer intressant. Och vissa frågor blir vi alltmer ensamma om. Den har också blivit lättare att sälja.”
Så långt de tre parollerna. Varför införde inte socialisten Myrdal en fjärde paroll: För socialism? Det frågade sig många. Men beslutet var mycket medvetet för att lyckas skapa en rörelse med stor bredd. Myrdal igen: ”På grundval av dess paroller kan man få en mycket bred och samtidigt konturskarp enhet. Vi som enas kring dessa frågor är sinsemellan olika. Våra olika uppfattningar uttrycks i tidningen. Att jag är överens med Rune Lanestrand i dessa frågor hindrar inte att jag är övertygad om att han kommer att bli överens med mig i ytterligare många frågor om jag får möjligheter att argumentera för min sak. Jag förutsätter att han likaså menar att jag som en förnuftig människa kommer att förändras av hans argument. Ty vi är olika. Vi försöker förändra varandra. Det är inget konstigt. Men vi är inte olika när det gäller ’USA ut ut Indokina’.”
Det kan vara värt att dröja vid det här stycket, för det visar att Folket i Bild/Kulturfront redan från början skapades som en kanal för en mångfald av röster. Det kan verka förvirrande för läsarna, och många har genom åren hoppats på, och förväntat sig, mer av en enhetlig linje i många frågor. Jag kan också känna igen konsekvenserna av detta under min relativt korta tid som redaktör. ”Är det här tidningens linje?” har läsare kunnat fråga, uppfordrande, om enskilda personers uppfattningar. Och jag kan förstå att det skulle kännas tryggt och enkelt med tydligare linjer av det slaget, men tidningens roll är alltså tänkt på ett lite annat sätt.
Ytterligare en sak var helt central för Folket i Bild/Kulturfront. Den skulle stå helt på egna ben, ekonomiskt. Inga stödpengar skulle tas emot från statliga institutioner. Och den skulle organiseras som en folkrörelse, med lokala Fib-föreningar i hela landet.
Att starta en tidning vid den här tiden var ingen liten ambition. Det var dyrt! Myrdal hade själv tre misslyckade försök bakom sig, det stöp på finansieringen. För att få ihop ett startkapital bestämdes medlemsavgiften till 250 kronor. Det motsvarar drygt 2000 kronor i dag. Rätt mycket pengar. Undantag gjordes för somliga, framförallt gällde det arbetslösa medlemmar som lovade att betala in avgiften när de fått jobb. Frivilligt arbete skulle pressa ner kostnaderna, men för att starta föreningen behövdes minst 1000 medlemmar och en halv miljon i kapital. Och det lyckades!
”Inte så att den möttes med ett landsomfattande jubelskri. Tvärtom, grundligare nedsablad hade knappast någon tidning blivit.”
Föreningen bildades på en konstituerande stämma där medlemmarna solidariskt skramlade ihop pengar till alla dem som behövt resa genom landet (en del hade åkt så långt som från Malmberget). Beslutet klubbades med samma ordförandeklubba som hade använts av gamla Folket i Bild. Myrdal deklamerade: ”Vi har skapat detta på egen kraft genom eget arbete. Vi är inte bundna av någon överordnad organisation. Vi behöver inte bocka för någon byråkrat eller hög kamrat. Vi är självständiga.”
Redaktionen flyttade till Haga skola i Solna, som de delade med Fria Pro-teatern. Den hade inte mindre än tre anställda redaktörer, plus ytterligare några anställda som arbetade med mer praktiska saker. En av dem var Kerstin Käll.
Hon jobbade på expeditionen som distributionsansvarig. Skötte prenumerantregister, höll kontakt med de olika lokalföreningarna, med ombuden och med tryckeriet, och skötte också bokföringen. I dag tänker hon på den tiden som kul, men också slitsam. Det fanns en hel del motsättningar, säger hon.
– Eftersom vi gjorde någonting som många kände väldigt starkt för.
Ibland känner man starkt på väldigt olika sätt. Det var inte som ett vanligt jobb, säger hon. För där kanske alla på arbetsplatsen gaddar ihop sig mot cheferna i stället.
– Här blev det mer skitsnack och intriger. Men jag var mest intresserad av att tidningen skulle komma ut i tid och att allt skulle fungera. Så fick redaktionen försöka se till att det stod något bra i den också.
Trots slitet, som hon ägnade sig åt tills hon började studera medicin 1975, beskriver hon arbetet som intressant och som en nyttig erfarenhet.
– Det är en del av min historia.
Hon är fortfarande prenumerant.
Redaktionen fick se till att det stod något bra i den, ja. Jag sitter med tunga volymer på Carolina Rediviva i Uppsala och bläddrar igenom de första årgångarna. Det är lätt att ha stora ambitioner med ett projekt som ligger bekvämt någonstans i framtiden. Men när tidningarna började komma ut måste de börja fyllas med faktiskt innehåll. Och Folket i Bild/Kulturfront var verkligen en bred och spretig tidning i början. Det var vanligt med något arbetsplatsreportage. Där var ambitionen att hitta någon skandal att rapportera om. Sedan var det noveller, en ambitiös utrikesrapportering, barnsidor, ibland någon ”liten snuskis”, en evighetslång följetong (”Fia i folkhemmet”), bildreportage, illustrationer, instruktionstexter som ”Hur organiserar man en strejk?”, rapporter om hur många nummer av FiB/K som sålts av olika lokalavdelningar, en del lätt exotifierande porträtt av ”vanliga människor”: (”Så är det att vara skolstäderska”, ”Vad gör en rörmontör?”, och ”Jag bor i en kåta i en by bland fjällen”). Samt den omtyckta serien Bellman på baksidan.
Jag blir upplivad av den pionjäranda som lyser igenom. Och ibland också lite förfärad som redaktör. Som när inte mindre än fem medlemmar av FiB/K-avdelningen City/Östermalm far fram och tillbaka till Jämtland flera gånger för att avslöja missförhållanden i en fabrik.
”Målsättningen, som vi såg den då, var just att arbetarna skulle enas och ställa krav på en bättre/tryggare arbetsmiljö”. (Det här var från en text jag hittade i arkivet som beskrev arbetet med reportaget).
”Hur blev det då? Gick det enligt planerna? Nej, inte alls! Den grupp som talade med arbetarna fick visserligen fram en del konkreta krav, men det bestående intrycket blev dock att det gått ganska trögt. De var rädda om de arbeten som fanns och vågade/ville inte ställa för stora krav. Vår brist på kunskap om den faktiska verkligheten gjorde också att vi hade överskattat fackföreningens styrka – det visade sig att det knappast fanns någon aktivitet alls – och därför kanske vi drev intervjuerna för hårt”.
Ack, vådan av att bestämma sig för hur verkligheten ser ut innan man åker ut och undersöker den.
”Det var svårt att få någon riktig kontakt. Det blev spänt och nervöst, mycket beroende på den ojämna fördelningen: tre som ställde frågor och en som svarade. Det blev en sorts förhör i stället för samtal och vi tyckte efteråt att det varit helt fel”.
I arkivet kunde jag läsa en hel del utvärderingar av de tidiga tidningarna från lokalgrupperna. Det var i en genre som jag numera känner igen: Det är för mycket om ditten! Det är för lite om datten! Det måste vara mer roligt! Det måste vara mer om vanligt folk!
”Men jag var mest intresserad av att tidningen skulle komma ut i tid och att allt skulle fungera. Så fick redaktionen försöka se till att det stod något bra i den också.”
Det började redan med provnumret, som möttes av mycket värdefull kritik enligt redaktören Jan Guillou:
”Inte så att den möttes med ett landsomfattande jubelskri. Tvärtom, grundligare nedsablad hade knappast någon tidning blivit”.
För tung. För intellektuell. För lite folklig. För stor (rent fysiskt). För lite om folkets kultur. För lite lokalmaterial. Det borde kunna vara mer om arbetsmarknaden. För lite om folk i allmänhet. Tidningen skulle kunna vara roligare. För lite nyheter. För ”gnetig” i tonen. För löslig politisk grund. Det var några av omdömena.
Någon folklig och masspridd tidning blev FiB/K aldrig. För vad visste Jan Myrdal egentligen om vanligt folk? Hans antagande att om man bara gjorde en tidning i vad man uppfattade var vanligt folks intresse skulle den automatisk bli megastor, var nog inte mer än en from och inte särskilt välgrundad förhoppning.
Jag hör fortfarande synpunkter på redaktionens arbete som ekar ur den förhoppningen. Det är idéer om att innehållet ska bli lättare, mer folkligt, eller helt enkelt handla mer om vanligt folk.
Det har alltså aldrig fungerat under de första 50 åren och det kommer inte att fungera de närmaste 50 åren heller om man inte anstränger sig för att arbeta mer metodiskt med de frågorna. För det första är ”vanligt folk” en alldeles för diffus målgrupp för att det ska gå att använda sig av den över huvud taget. Om man verkligen menar allvar med att man vill förändra tidningen för att nå ut bredare måste man fråga sig: Mer exakt vad är det man vill åstadkomma? Hur ska man åstadkomma det? Och vad är det man därmed är beredd att överge?
Bland mycket annat lyckades FiB/K under de första åren också göra århundradets största journalistiska avslöjande i Sverige. Läs mer om det i Knut Lindelöfs reportage i FiB/K nr 6/7, och i sociologen Alexandra Franzéns analys av det rättsliga efterspelet. I kölvattnet av det fick tidningen också ett brett stöd, många sålda lösnummer och ett stort intresse. Men flera av dem jag pratat med är inne på att IB-avslöjandet gjorde att tidningen kom att betraktas som lite väl farlig. Man kanske inte vill bli prenumerant på något som leder till att man kommer att hamna i något hemligt Säpo-register? Ännu mindre jobba aktivt för dem, eller gå med i föreningen? Vem vet vilka negativa konsekvenser det skulle kunna få för mig eller mina närmaste?
Och ändå. Här är vi nu, 50 år senare. Och vi kommer fortfarande med en tidning varje månad. Och vi är fortsatt oberoende, finansierade helt genom våra medlemmar och vänner.
Hade till exempel Per-Olov Käll kunnat föreställa sig det, när han anslöt sig till Myrdals diskussionsgrupp en gång i tiden?
– Jag reflekterade aldrig över något sådant då. 50 år, det är en alldeles för lång tidshorisont. Jag ville att den skulle överleva första året. Helst andra året också.
– Men att organisationsmodellen skulle vara så stabil, det var det inte någon av oss som förstod då. Åren gick och alla var nog lite förvånade över att tidningen fanns kvar. Men tidningen behövs, och varje gång man lyckas ge ut ett nummer är det är liten seger, säger Per-Olov.
Kanske är det så här man ska se det. Att tidningen lyckades starta med eget kapital och av egen kraft 1972 – det var en enorm bedrift. Och att den fortsätter att komma ut 2022 – ännu större.
– Ja, det är någonting märkvärdigt alltså, säger Ronny Ambjörnsson.
– För det uppstod ju också andra tidningar vid den här tiden. De fanns några år och de försvann. Det är lite märkligt att FiB/K lyckats leva så länge.
– Men jag tror att de andra tidningarna hade ett lite för partipolitiskt engagemang. FiB/K har haft en mycket bredare förankring.
Karin Rosenqvist är i dag ordförande för föreningen, ansvarig utgivare för tidningen och medlem av dess redaktionskommitté. Hon tror att det finansiella oberoendet är en nyckel till varför tidningen har lyckats överleva så här länge.
– Folk skänker faktiskt en del pengar, för att det behövs. För att vi behövs.
– Det finns flera frågor, till exempel internationella frågor och kulturfrågor, som vi skriver om, och som ingen annan skriver om.
Hon säger att tidningen visserligen inte når ut så våldsamt brett, men att FiB/K aldrig egentligen varit särskilt stora.
– Men vi fyller ett behov för dem som ändå är intresserade.
Med det sagt så har det faktiskt också funnits ett ökande intresse för tidningen på senare tid, säger Karin Rosenqvist.
– Den blir bättre, mer intressant. Och vissa frågor blir vi alltmer ensamma om. Den har också blivit lättare att sälja. Så behovet finns.
Skribenten: Stefan Westrin är frilansjournalist från Gävle och redaktör för den här tidningen. Var själv långt ifrån påtänkt 1972.
Nu undrar du kanske: Vad kan jag göra för att stödja Folket i Bild/Kulturfront?
Kul att du frågar! Vi tar gärna mer än gärna emot frivillig hjälp. Ekonomiska bidrag kan du swisha in på nummer 123 224 0356. Eller plusgiro om det passar bättre: 704588-3. Inget bidrag är för litet. Vill du bli månadsgivare kan du ta kontakt med ekonomi@fib.se.
Och självklart, om du inte redan är prenumerant: Bli det! Klicka här så kommer du vidare.
