Ingen av dem hade på allvar trott att Ryssland faktiskt skulle attackera deras hemland. Men när bomberna fallit i veckor bestämde de sig för att fly.
Av: Stefan Westrin
Foto: Valeria Altariova
”Vi hade pratat i skolan om att de kanske skulle attackera”, säger Dasha Litvin. ”Men intill stunden då det skedde trodde egentligen ingen att det skulle hända”.
Väggarna är tapetserade i orange och blått och på väggen hänger en flugsmälla. Ingen av de fyra kvinnorna, som kommer från olika orter i Ukraina, hade någon plan på att fly till just Sverige. De hade över huvud taget inget begrepp om något speciellt att fly till. De visste bara att de var tvungna att fly från.
Viktoria Parfenovich, Luba Artuchova och Katarina Savchenko ger samma bild som Dasha. Det var mycket spekulationer och dystra tongångar såklart. Men ingen hade på allvar trott att Ryssland verkligen skulle invadera.
Luba Artuchova var den första av dem som såg en explosion. Hon var på sitt jobb på en bensinstation och såg hur det exploderade långt bort. Det var en flygplats, som också var en militärbas.
Eftersom människorna i Ukraina inte hade kunnat föreställa sig att det faktiskt skulle hända utbröt panik, säger Luba. Det blev långa köer till affärerna och till bankomaterna.
Nu bor de i en sommarstuga i Skutskär, i norra Uppland. Det finns sängar åt alla, och vyn över Dalälven en vårdag är visserligen idyllisk, men gott om plats har de förstås inte. Invid väggen finns några ikeapåsar med kläder som frivilliga har skänkt till dem.
– Det känns som ett scenario där vi inte spelar våra roller, säger Katarina Savchenko.
Inte om sommarstugan specifikt då, utan om hur livet utvecklats efter invasionen.
– Det är som att det inte är vårt liv, inte våra planer, inte våra förhoppningar, inte vår framtid.
– Det finns ingen harmoni i detta liv, säger hon.
– Det finns jättemycket ont i detta liv.
Det var prat om trafficking och slaveri
Hon berättar om hennes vänner som är kvar i Ukraina och som är tvungna att försöka överleva trots att de inte längre har något hem. Hon berättar om en kollega som bor med sina barn i en källare. Hon visar bilder på sin telefon. Hon pratar ofta med sina vänner som är kvar i landet, säger hon. Katarinas eget hus höll på att krossas av ett nedskjutet ryskt flygplan. Det störtade i stället in i grannbyggnaden, ett kommunalt förvaltningshus av något slag. Hon visar filmer på den brinnande och rykande byggnaden.
Hon och de andra berättar om hur de hört att ryska trupper skjuter civila i delar av landet, och hur överfulla sjukhusen i Ukraina är.
– Jag kan inte uttrycka hur oskyddad, känslig och hopplös situationen är, säger Katarina tyst.
De var själva kvar i landet några veckor efter de första explosionerna. Det var inte självklart att de skulle fly. De gjorde en avvägning av vad som var säkrast, eftersom själva flykten inte heller är säker. Även om man lyckades ta sig över gränsen till Polen, vad skulle hända sen?
Det var prat om trafficking och slaveri. Om volontärer som man inte borde ha litat på, som var fejk. Som bad att få passen från ukrainska kvinnor och sedan aldrig gav tillbaka dem. Om tjejer som flydde och sedan försvann.
När de träffade Mattias Nygren från Skutskär så var de stressade och trötta efter två dygn på flykt.
– Vi kände att han var öppen, han svarade på alla våra frågor, säger Viktoria Parfenovich.
Han visade sitt pass, och sin Facebooksida. Bilder på sin familj. Han hade inget emot att de skickade bilder på hans pass till vänner i Ukraina, som en garanti om det skulle hända något.
Det är som att det inte är vårt liv, inte våra planer, inte våra förhoppningar, inte vår framtid
Jag läste först om Mattias, och om de fyra kvinnorna i sommarstugan, i Gefle Dagblad. Mattias hade tagit semester och kört ner till Polen med en bil fullastad med sjukvårdsmaterial som överlämnades till en kontakt som tog det vidare till Ukraina. ”Det kommer tåg en gång i timmen fulla med kvinnor och barn”, sade han då. De som fick plats i bilen fick följa med till hans sommarstuga.
Under tiden vi träffas råder allmän skepsis mot allt ryskt i samhället. Hockeylaget Brynäs IF får kritik för att de spelat ”Kalinka” för att få igång publiken under en match. Det har de gjort i alla tider, men plötsligt ses det som ett ställningstagande. Konserthus ställer in konserter med ryska musiker. Forskningssamarbeten och vänortsrelationer och allt möjligt sägs upp, ju förr desto bättre. Arla stoppar försäljningen av filmjölken Kefir eftersom den haft en rysk framtoning. Ägaren till en rysk restaurang i Stockholm vittnar i kvällspressen om dagliga hot.
När jag lånar en bil av en kompis för att ta mig till Skutskär pratar vi om det här.
”Det är konstigt, det känns som att det inte varit så okej i Sverige att vara så här rasistisk mot ett land sen…”
”… efter andra världskriget?”, frågar jag.
Han nickar.
I bilen hämtar jag sedan upp Valeria Altariova, som kom till Sverige från Ryssland för ett och ett halvt år sedan. Hon kommer snart att bli ovärderlig inte bara som fotograf utan också som tolk (eftersom flyktingarna i sommarstugan också är bra på ryska).
Jag frågar om hon känt av stämningarna.
– Jag har inte så stor bekantskapskrets i Sverige, säger hon.
– De som är vänner med mig har redan valt att bli vän med en ryss och de betraktar mig som en rimlig person.
Hon berättar om ryska vänner som flytt landet nu. Inte minst manliga, som inte står bakom kriget, och inte vill bli inkallade i det. Tidigare kunde man bo hos andra, flytta runt, undvika att ha en adress, säger hon. Då kunde armén inte skicka kallelsen. Men nu har den regeln ändrats, så att man själv har skyldighet att inställa sig om man är man och befinner sig inom ”rätt” åldersspann.
På ett av borden i den lilla stugan ligger ett schema. Där står det klottrat olika aktiviteter som Mattias rekommenderar Dasha, Viktoria, Luba och Katarina att gå på: sykurs, kyrkan, språkkafé och så vidare.
– Vi har förstått att det finns mycket misstänksamhet när det kommer till migrationsfrågor i Sverige, säger de.
– Vi förstår att människor kollar på oss och undrar vilka vi är. De vet inte så mycket om Ukraina, och vi vet inte så mycket om Sverige.
Viktoria berättar att de försöker lära sig om svenska traditioner, om kultur, om familj och värderingar.
– Vi pratade om religion igår, säger hon med ett leende.
– Svenskarna säger att deras religion är hockey.
Skribenten: Stefan Westrin är frilansjournalist och denna tidnings redaktör. Hade hoppats att ”Det glada 20-talet” skulle få vara lite mer än några futtiga dagar mellan en pandemi och ett krig.
Fotografen: Valeria Altariova är fotograf och tänker att Sverige är ett hund- och kaffeland medan Ryssland är ett katt- och teland. Själv har hon två katter och dricker gärna svart te med lite citron.
