En artikel i FiB/K om Rysslands utrikespolitiska förhållningssätt innan invasionen i Ukraina har väckt reaktioner. Vi publicerar här en från Ingemar Folke, och ett svar direkt från artikelns författare.
I Christer Lundgrens artikel i nr 2/22 ”Hot eller fredsinvit?”, får vi en redovisning av de två förslag till avtal som Ryssland presenterat för NATO och för USA. Under läsningen av den långa analysen ökar vår nyfikenhet. Nu äntligen ska vi väl få förklaringen till hur den ryska militära uppladdningen nära gränsen till Ukraina bidrar till fredligheten i regionen.
Men när man har kommit till slutet av Lundgrens artikel, har denna kraftiga militära uppladdning överhuvudtaget inte ens blivit omnämnd. Den besvikne läsaren frågar sig vad orsaken kan vara till detta?
Kanske skrev Lundgren sin artikel redan innan Putin hade beordrat ut dessa 100 000 soldater till Ukrainas gräns. Med tanke på den avsevärda pressläggningstid som FiB/K tyvärr måste ha, så kan ju styrkeuppladdningen ha inträffat efter det att artikeln var klar och lämnad till tryckning.
Vilken osis för Lundgren, tänker man. Här har karln slitit med en lång analys på tre sidor och ändå inte fått tillfälle att förklara det som läsaren har störst problem att begripa: hur en så väldig militär uppladdning kan kallas för fredsinvit.
Några sidor längre fram i tidningsnumret stöter man emellertid på en notis (s 25) med rubriken ”Ny europeisk säkerhetsordning önskas”. Och här finns uppgiften att Putin skickat ”stora trupper till gränsen mot Ukraina”.
Attsingen också! Så synd att inte notisförfattaren (LLb) informerade Christer Lundgren om detta, så att han hade fått möjlighet att förklara det som vi läsare verkligen önskar svar på.
Parollen antiimperialism kan ju inte betyda att man ska ta ställning för den starkare, i det här fallet Ryssland, mot den svagare, i det här fallet Ukraina. Men att beskylla Christer Lundgrens artikel för en så bakvänd tolkning av parollen vore fel, med hänsyn till den långa pressläggningstiden!
Skribenten: Ingemar Folke skriver ofta om juridiska spörsmål i Folket i Bild/Kulturfront
SVAR DIREKT:
Rysslands invasion av Ukraina är ett klart brott mot folkrätten.
Samtidigt är den en reaktion på den USA-ledda fientliga inringningen av Ryssland, som syftar till total amerikansk hegemoni över hela den eurasiska kontinenten. Ur ryskt perspektiv var det i längden omöjligt att acceptera en fientlig militär inringning, och särskilt uppladdning i Ukraina, ett strategiskt känsligt gränsområde som vid flera tillfällen tidigare i historien varit bas för förödande invasioner, inklusive Nazitysklands ”Operation Barbarossa” under andra världskriget, som kostade dåvarande Sovjetunionen 27 miljoner människors liv.
Den författningsvidriga USA-regisserade statskuppen i Kiev 2014, där nazistiska och andra högerextrema grupperingar spelade en nyckelroll, återuppväckte motsättningar från andra världskriget, polariserade motsättningarna inom Ukraina och ledde till att stora områden med huvudsakligen rysktalande befolkning vägrade underordna sig landets nya regim. Befolkningen på Krim valde att återansluta sig till Ryssland, medan Donetsk och Lugansk formerade sig som separata folkrepubliker.
Ett försök gjordes att genom Minsk-avtalen lösa den inrikespolitiska konflikten och behålla Ukrainas territoriella integritet genom en federaliseringsprocess som skulle återföra de republiker som brutit sig ut. Men regimen i Kiev vägrade att genomföra överenskommelsen och siktade istället på att med militära medel och västmakternas stöd ”återta” dessa områden, vilket ledde till ett utdraget inbördeskrig med svåra umbäranden för befolkningen, där Ryssland på olika sätt stödde utbrytarna samtidigt som man uppmanade till genomförande av Minsk-överenskommelsen.
I december 2021 ställde den ryska regeringen krav på USA och Nato om stopp för Natos militära expansion i Europa och vad man såg som krigsförberedelserna mot Ryssland. Västmakternas ovilja att ta den ryska oron på allvar och göra några som helst försök att lösa konflikten med diplomatiska medel ledde till det ryska beslutet att möta hotet med militära medel.
Ännu pågår strider i Ukraina och detaljerna är oklara. Det finns risk för att konflikten utvecklas till ett långvarigt utnötningskrig eller utvidgas till en större internationell kraftmätning. Ett slut på stridigheterna förutsätter att såväl de ryska trupperna som västliga militära enheter dras bort ur landet, att USA/Nato i praktiken accepterar att Ukraina blir en neutral och fredlig stat, att Ukraina löser sina interna konflikter genom förhandlingar i linje med Minsk-överenskommelsen, att USA/Nato slutar bygga upp hotande offensiva militära resurser i Rysslands gränsstater, särskilt baltstaterna, Polen och Georgien, men också Sverige och Finland.
Sverige borde som alliansfritt land ta båda sidors berättigade intressen på allvar och bidra till en fredlig lösning på konflikten i enlighet med folkrätten, inte bidra till att ytterligare polarisera motsättningarna.
Skribenten: Christer Lundgren är journalist och medlem i Folket i Bild/Kulturfronts redaktionskommitté
Du måste logga in för att kommentera.